Arlanda

Och vips så gick hela sommaren!

Det var väldigt länge sedan jag skrev något här på bloggen, det känns alltid så konstigt att skriva när jag är hemma under sommaren, eftersom de jag tänker att jag kommunicerar med genom bloggen är ju de jag träffar. Men nu är det höst igen och dags att börja skriva!

Sommaren har varit jättebra. Har umgåtts väldigt mycket med mina kompisar och med min familj. Det har varit välbehövligt, de sista två månaderna i Florida i våras var riktigt slitiga inser jag nu när jag tänker tillbaka på det. Har liksom laddat upp batterierna på alla sätt jag kunnat komma på, genom att simma på ett nytt sätt med nya klubben, träffat nya människor, varit hemma och haft mysigt, provat på det roliga studentlivet i Lund, tagit lite ledigt från simningen, fått ordning på min onda axel (som visade sig vara en irriterad disk i nacken och inte alls något axelprobelm!), lekt med kusiner, träffat mina kompisar, hängt i hamnen, grillat, badat och så vidare. Det känns som en helt annan värld eller ett helt annat liv än det i Florida och jag känner mig alltid lika schizofren varje gång det är dags för ”bytet” eller resan till det ena eller andra stället.

Mitt SM i sommar gick bra, jag simmade stabilt runt mina pers och fick äran att ta en medalj i en lagkapp, 4*100 frisim. Men den största behållningen från SM var nya, fina klubben. Spårvägen har så många glada och trevliga simmare och väldigt hjälpsamma och duktiga tränare. Var innan SM helt säker på att jag skulle lägga av med simningen efter Conference i februari, men när jag satt där på läktaren på SM, omgiven av min nya klubb så kände jag djupt inne att det här kan man ju bara inte ge upp. Så vi får se hur det blir, kanske blir det ett till SM ändå! J

Jag håller mina stackars tummar att allt ska gå som det ska och att min bil ska starta när jag är tillbaka i Boca Raton. Blir hämtad av min rumskompis i Miami, och det känns i alla fall skönt!

Sa precis hejdå till familjen och jag gjorde det utan att gråta som ett litet barn den här gången, fick dock kämpa väldigt mycket. Har lärt mig att tänka ”hejdå, ses imorgon!” så känns det inte lika sorgligt. Vet inte om det är bra att kapsla in känslorna sådär, men då slipper jag gråta i alla fall.

Nu ska jag leta reda på någon slags frukost. Klockan är 4.50 och jag har varit uppe hela natten, ska äta lite här och sen sova på planet är tanken.