Jag vet inte riktigt varför det blir såhär, om jag är extra envis, otrevlig och negativ, eller om Oliver har käkat taggtråd till frukost den senaste tiden. I alla fall så har han och jag bråkat mycket och ofta, men mest mycket. När vi börjar bråka så blir det storskaligt, och det startar alltid med småsaker.
Men först lite allmänt:
Idag vaknade jag klockan kvart över fem för att vara i gymet klockan 6, det blev bara halva gympasset för mig, resten av tiden gjorde jag rehab. Min rygg är mycket bättre, men inte alls redo att göra marklyft och knäböj än.
Sen var det dags för simning och jag kände mig förvånansvärt fräsch i kroppen. Den här veckan är hård och vi kommer göra testserier varje dag, igår simmade vi 30*100 och idag var det T-30 som gällde. Det betyder simma så långt man kan på 30 minuter. Förra gången hann jag 2650 yards och mitt mål idag var 2700. Ryggen funkade faktiskt för man behöver inte sparka så mycket med benen när man simmar så långt. I alla fall så lyckades jag komma in i det där "lunket", när det känns som om jag kan simma förevigt och det bara går så himla bra, flyt skulle man kunna säga. Jag var så nöjd och stolt när jag satte handen i kaklet efter 2700 och jag och Iwona (som båda hade räknat till 2700) var väldigt nöjda och glada med dagen. Sen var det dags att rapportera hur långt vi hunnit till tränarna och det var här det slog slint i Olivers huvud. Jag började simma lugnt för att "värma ned" och Iwona hade tydligen berättat 2700 för oliver som hade fått spel på henne först. När jag sen kom till väggen så skrek han rakt ut "hur kan du säga att du gjorde 2700, va? Det stämmer ju inte?! Hävdar du att du simmade mer än den här personen och bla bla bla och du har räknat fel och bla bla bla och du borde kollat på personen på banan bredvid och bla bla bla" ungefär så. Då sa jag till honom "du får skriva vad du vill på ditt papper, i min värld så vet jag säkert att jag simmade 2700 men om du tror att det var något annat så är det ok för mig. Jag koncentrerade mig bara på min bana och jag lovar att jag gjorde mitt bästa för att räkna rätt". Men Coach Oliver har svårt för att gå vidare i livet om han inte får det bekräftat att han har rätt. Så han fortsatte skälla. Jag kommer knappt ihåg hans dumma argument, för det var liksom meningslöst. Anledningen till att de skriver ned hur långt vi simmade är förresten för att veta vad vi ska hålla för tider när vi simmar andra serier sen, så om han vill skriva en långsammare tid, helt ok för mig.
Ja, i alla fall fortsatte han tjafsa och jag blev väldigt ledsen och sa till honom att jag aldrig menade att göra honom arg och när han fortsatte tjafsa så sa jag att jag var besviken på honom och så simmade jag iväg. Jag hann inte långt innan han stoppade mig igen och hade ett "snack" med mig på kanten. När han är arg så går kommunikationen bara ett håll, man har ingen chans. Så han fortsatte bara skälla och tillslut blev jag så förbannad att jag knappt kunde andas, jag var tvungen att gå därifrån. Jag marscherade iväg samtidigt som jag kastade mina simglasögon och badmössa och faktiskt skrek rakt ut. Det är inget jag är speciellt stolt över nu, men just då kunde jag inte göra något annat. Jag gick och satte mig på andra sidan poolen i 10 minuter och bara andades och sen var träningen slut och jag gick till skolan.
Jag kanske överreagerade, jag har förmodligen en släng av ADHD som jag beter mig. Men jag tänker fasen inte stå och ta skit för en struntsak. Hellre skiter jag i alltihop än att bli behandlad såhär av Oliver.
Det som svider mest är att jag är så otroligt besviken. Jag är ju annars så otroligt stolt över min skola och mitt simlag, men Oliver lyckas liksom föra in så mycket skit att det inte känns värt eller roligt hela tiden. Ska prata med Lara och Steve imorgon, för det här fungerar inte.
