Och vips så gick hela
sommaren!
Det var väldigt länge
sedan jag skrev något här på bloggen, det känns alltid så konstigt att skriva
när jag är hemma under sommaren, eftersom de jag tänker att jag kommunicerar
med genom bloggen är ju de jag träffar. Men nu är det höst igen och dags att
börja skriva!
Sommaren har varit
jättebra. Har umgåtts väldigt mycket med mina kompisar och med min familj. Det
har varit välbehövligt, de sista två månaderna i Florida i våras var riktigt
slitiga inser jag nu när jag tänker tillbaka på det. Har liksom laddat upp
batterierna på alla sätt jag kunnat komma på, genom att simma på ett nytt sätt
med nya klubben, träffat nya människor, varit hemma och haft mysigt, provat på
det roliga studentlivet i Lund, tagit lite ledigt från simningen, fått ordning
på min onda axel (som visade sig vara en irriterad disk i nacken och inte alls
något axelprobelm!), lekt med kusiner, träffat mina kompisar, hängt i hamnen,
grillat, badat och så vidare. Det känns som en helt annan värld eller ett helt
annat liv än det i Florida och jag känner mig alltid lika schizofren varje gång
det är dags för ”bytet” eller resan till det ena eller andra stället.
Mitt SM i sommar gick
bra, jag simmade stabilt runt mina pers och fick äran att ta en medalj i en
lagkapp, 4*100 frisim. Men den största behållningen från SM var nya, fina
klubben. Spårvägen har så många glada och trevliga simmare och väldigt
hjälpsamma och duktiga tränare. Var innan SM helt säker på att jag skulle lägga
av med simningen efter Conference i februari, men när jag satt där på läktaren
på SM, omgiven av min nya klubb så kände jag djupt inne att det här kan man ju
bara inte ge upp. Så vi får se hur det blir, kanske blir det ett till SM ändå! J
Jag håller mina stackars
tummar att allt ska gå som det ska och att min bil ska starta när jag är
tillbaka i Boca Raton. Blir hämtad av min rumskompis i Miami, och det känns i
alla fall skönt!
Sa precis hejdå till
familjen och jag gjorde det utan att gråta som ett litet barn den här gången,
fick dock kämpa väldigt mycket. Har lärt mig att tänka ”hejdå, ses imorgon!” så
känns det inte lika sorgligt. Vet inte om det är bra att kapsla in känslorna
sådär, men då slipper jag gråta i alla fall.
Nu ska jag leta reda på
någon slags frukost. Klockan är 4.50 och jag har varit uppe hela natten, ska
äta lite här och sen sova på planet är tanken.